Det går långsamt här på bloggen, men det är till följd av hastigheten runt omkring mig, och jag har haft händerna fulla av både roliga och mindre roliga ärenden.
För att börja med några av de mindre roliga ärendena så kan nämnas ett avstängd bankkonto på grund av för många övertraseringsavgifter. Min tur i oturen var att jag slapp betala de 200 dollarna jag hunnit upp i, men jag var tvungen att öppna ett nytt konto, och jag väntar än på mitt nya kort.
En annan, ännu tråkigare incident var att jag råkade göra ett litet övertramp i lagboken. Min jetlaggade hjärna i kombination med ett dygn av flyttande och ett illa placerat trafiklyse ledde till en felaktig vänstersväng löjligt nära en konstapel på hugget. Följden blir ett möte i rätten, vilket jag ännu har att avnjuta.
Det har också strulat med mina kurser, men med en stor nypa tur och ihärdighet fick jag det att gå ihop igen. Och nu är terminen igång, och jag har blivit tilldelad min första artikel för skoltidningen, som kommer att publiceras online inom ett par veckor. Det känns bra att vara tillbaka.
Min nästa etapp blev att försöka ta mig ner till Santa Barbara igen då James blev kvarhållen av en hektisk vecka på jobbet, och därmed inte kunde köra. Den strålande kollektivtrafiken här borta var inte mycket till hjälp, så det slutade med att jag samåkte med Addy, en klipsk Berkely-student från Pakistan som skulle ta sitt pick och pack till LA, och ville ha någon att sällskapa och dela bensinpengar med. Det passade mig perfekt, och vi möttes upp utanför hans tömda lägenhet strax innan mörkrets antågande för att börja vår något ovanliga samåkning söderut.
Det visade sig som tur var att Addy var en väldigt social och pratglad kille, och tiden flög förbi, utfylld med samtal om guds varande eller icke varande; krig; USA; Sverige och Pakistan, och mycket mycket mer därtill. Jag behövde därmed inte utnyttja min jetlag-ursäkt som jag hade förberett ifall samtalsämnena skulle tynat.
Det var ett äventyr i äventyret kan man säga, och än en gång fick jag känna på den verkliga charmen med att vara långt långt hemifrån, och skriva i sidorna precis så som de kommer.
Jag lämnade ett härligt sommarsverige för att återuppta studierna på amerikansk mark. Den vita tidskapseln tog mig från Arlanda 6 timmar tillbaka i tiden till en JFK fylld av bittra gränskontrollanter. De nekade mig införandet av mina svenska nubbar och jag fick tack vare en redan historiskt långsam kö springa för att checka in handbagaget och sedan scannas på nytt.
Det visade sig dock att mina långa löpsteg var helt i onödan då min anknytande flight var duktigt försenad. Den var såpass försenad att när personalen ropade ut att de sökte resenärer som kunde tänka sig att ge upp sina platser till standby-passagerade mot ersättning och hotellinackordering så anmälde jag mig som frivillig.
Även det skulle visa sig vara i onödan, och jag fick stiga ombord ändå.
Ytterligare 3 timmar tillbaka i tiden mötte min roommate James upp mig på San Francisco International Airport och resan var över. Tillsvidare.
Det är hög tid att börja packa, och till skillnad från mina tidigare avfärder tänker jag denna gång plocka med mig svenskhet av materiellt slag.
För det första vill jag få med mig en svensk flagga i respektabel storlek eftersom att de tre övriga ockupanterna av lägenheten jag ska bo i är amerikaner. Jag vill helt enkelt representera. För det andra vill jag ha en riktig osthyvel! Dock får man leta för att hitta ost som inte är sladdrig och färdighyvlad, men när man väl gör det är det bra att kunna skiva upp den på ett smidigt sätt. Det ska även bjudas på nubbe bland deras light-öl och billiga rom.
Och så var det godiset. Jag har aldrig varit med om så äckligt och artificiellt godis som det de har där borta. Det enda jag köper är en och annan Snickers, eller möjligen m&m, men i övrigt smakar det mest plast och smör. Så därför ska det bunkras med Ahlgrens, Marabou, Djungelvrål och kanske till och med lite lingon och flädersaft.
Då så, nu är det inte så värst lång tid kvar innan jag studsar tillbaka till stillahavskusten igen för nya äventyr, så jag ville slöstarta lite med att värma upp den gamla dagboken.
Jag har varit i Sverige i snart 6 veckor och återigen fått blåsa liv i min svenskhet, och jag måste bara säga: gud så skönt det är att kunna sitta på tunnelbanan och sakta vaggas från sida till sida, och det enda som stör dig i din iPod-trans är människorna som försöker tränga sig förbi så obemärkt som möjligt när kvinnan i högtalarna upplyser om nästa stopp. Jag kan sitta där och vara mig själv, vara I mig själv, och slippa kallprata med 35-åringen i baseball-keps och skateskor bredvid mig om… ja, vad som helst. För vem bryr sig? Egentligen.
Missuppfatta mig inte, jag är en social människa. Jag uppskattar enkelheten i att ta kontakt med människor i USA. Men sen då? Kommer du någonsin att dyka upp på middagen som kvinnan i affären bjöd in dig till?
Eller ta ett exempel som kanske är lättare att relatera till. Du börjar prata med någon på krogen. Det kanske är i barkön, toakön, i rökrutan… Ni pratar i 10 minuter, kanske längre än så, och ni får er ett par goda skratt. Men rätt vad det är ska personen iväg, eller det är din tur att gå på toa. Personen försvinner, men senare stöter ni på varandra igen…
Här vill jag som svensk gärna återuppta vår kommunikation på något sätt, om än kanske bara med en bekräftande nick och ett leende, men, för en amerikan (med reservation för undantag) så finns det absolut ingenting som säger att du behöver bekräfta denna personen igen. Många gånger upplever jag tvärtom att de finner mig konstig ifall jag på något sätt antyder att vi ”känner” varandra.
Jag uppskattar uppriktighet. Varför ska man lägga ner en massa tid och energi på att gå runt och vara till synes trevlig mot folk om man vet att ingen av er kommer att ha någonting för det? Det är svårt att inte låta som en ensling när man skriver något sånt här, men uppriktigt sagt så känns det fel. Det känns fel att gå runt och låtsas vara jätteglad att träffa folk när man i själva verket vet lika väl som nästa smilfink att så inte är fallet.
Jag skulle vilja påstå: hellre en ärlig smäll på käften, än hundra falska leenden.
Som trogna läsare, och ni som redan träffat mig i Sverige vet, så är resan slut. New York var en härlig stad, men stadigt på minusskalan ligger den urspårade kommersialismen som överväldigade mig vare sig jag ville eller inte. Givetvis finns oaser i staden och jag fick också uppleva några av dem; Central park, Union Square m.fl., men känslan av att folk alltid på ett eller annat sätt försökte sko sig på en gick aldrig riktigt att skaka av sig. Butiksbiträden illustrerade ordboksexempel på oförskämdhet och avsaknad av service mind: ska du inget köpa så ta då för bövelen inte upp min tid!
Men jag är säker på att många av er redan varit där och ni har säkerligen er egen uppfattning.
Nu har jag sommarlov, och jag återvänder till Kalifornien igen den 11/8, så för er som gärna följer med då igen så rekommenderar jag att redan nu ställa äggklockan. Jag hoppas på återseende! Glad sommar!
Något jag å andra sidan verkligen gillade med New York var utelivet, och då menar jag inte krogmässigt. Jag syftar mer på det rika och avslappnade uteliv man finner på gator och torg. Exempelvis Union Square som var vårt närmsta torg var alltid fullt av människor som aktiverade sig på ett eller annat sätt. Antingen satt de och åt eller låg och sov på gräset. Skateboard var också poppis. Många kom dit och dansade medan andra spelade musik; somliga delade med sig av politiska budskap, och vissa satt mest bara och tittade. Det var helt enkelt ett liv som verkligen rimmar med den mångkulturella stad som New York är, och det är definitivt en av mina mest positiva bilder av den.
Vår resa är nu avslutad och vi har sovit av oss jet-lagget. Jag ber om ursäkt för min inaktivitet under New York-vistelsen, men det fanns helt enkelt för mycket att upptäcka för att jag skulle ta mig tiden.
Det var en spännande resa vi fick på väg mot det stora äpplet. När vi på morgonkvisten rullade in i Buffalo, en stad nära gränsen till Kanada, blev vi till vår förvåning väckta av immigrationsverkets grönklädda konstaplar. Jag och min yngre bror plockade fram våra pass, men Linde den äldre hade tyvärr sitt incheckat och fick mottaga arga miner. Situationen löstes dock med hjälp av ett vanligt ID-kort och några krypterade samtal.
New York hade höjts till skyarna av alla som tidigare besökt staden, och jag hade också höga förväntningar. Och inte ska jag säga att jag blev besviken – jag gillar i regel storstäder – men mängden människor, och andelen av dem som vill sko sig på dig och pracka på dig deras tjänster och produkter gjorde även mitt 22-åriga hjärta oroligt. Fast fler intryck fanns att vänta…
Chicago var en charmig stad. Några saker jag hört om den i förväg var att vi skulle se många svarta människor, och många feta människor; båda var sant. Anledningen till att många afroamerikaner har funnit tycke för staden var dess historiskt ”tidiga” acceptans för det svarta samhället, vilket lockade dit många från andra delar av riket.
Tjockheten på människorna har jag svårt att förklara historiskt, men de slutsatser jag kunde dra med hjälp av mina två ögon var att det fanns en skrämmande mängd snabbmatsrestauranger, till och med för att vara i USA. Bidragande kan också vara att deras två signum-rätter var 1: Deep Dish Pizza – ett slags pizza med ungefär 3 cm tjockt bröd och ytterligare en utgjord av ost, och 2: en stor varmkorv.
Men staden hade ändå mycket att bjuda på, framför allt en imponerande arkitektur väldigt olik den platta, snabbt uppsmällda som jag vant mig vid på västkusten. Vi passade också på att ta del av något annat ytterst amerikanskt när vi var där, nämligen en baseball-match mellan deras egna Cubs, och gästande Oakland Athlethics. I det hela sammantaget verkade det vara en trevlig stad om man har nog drivkraft att ta en joggingrunda med jämna mellanrum.
Det får bli en hastig uppdatering nu på morgonen, för det finns alldeles för mycket att hinna med för att ödsla tid vid datorn på hotellrummet. Vi har nu kommit till vår sista destination på amerikansk mark – New York – och nästa vecka bär det av hem till Sverige igen. Detta är mitt första besök i denna gigantiska stad, och jag har fortfarande att insupa alla intryck, men hittills är jag både imponerad och lite besviken. Stadens magnitud kommer med möjligheter, men också med lämmeltåg utan dess like, och en befolkningsmängd vars strömmar forslar dig framåt, eller inte alls, vare sig du vill eller inte. Mer rapportering ska också komma över vår sista tid i Chicago, men nu som sagt ska jag ut och upptäcka det stora äpplet lite mer.
